Okej, började skriva meningen "Tänker inte ta hänsyn till uppehållet" i någon form av "jag är en rebell som inte bryr mig om vad du som läsare tycker"-anda. Men okej en recap för er ickeexisterande läsare skulle absolut kunna vara på sin plats och även roligt för mig själv.

 

Sen tryckte jag på enter och insåg att det enda jag gjort sen senaste inlägget är att flytta till Göteborg och börjat på Chalmers(vilket iofs inte är så lite), blivit singel och tagit del av ALLT vad studentlivet har att erbjuda.

Jag trivs bra.

 

Men nu till min poäng jag tänkte lätta mitt hjärta i en form av kommunist-hippie-misantrop-nihilist-anda.

Såg att, vårat statliga, Apoteket hade en reklamaffisch i en busskur för att kränga julklappar(hade inte apotekets hemsida legat nere vid just denna tidpunkt så hade det nog suttit en bild på den här) så som chokladtryffel och honung. Där en viss procent gick till unicef.

Ser ju jättetrevligt ut spontant vid första anblick, "Så trevligt med julmys och man hjälper ju till också".

 

1. Vad har ett statligt Apoteket för validitet till att marknadsföra sådana produkter?

2. Jag tycker att det är fult att försöka driva konsumtionsmönster med att sälja chokladtryffel där konsumtionen drivs av att man är god när man lyxkonsumerar och en liten del av överskottet går till någon behövande. När man egentligen kunde skippa chokladen och gett till någon behövande.

 

Sen för att vara lite kritisk så kan det ju vara genuint goda satsningar i grund och botten. Samtidigt som det lika gärna kan vara just som jag ponerar i texten ovanför, ett medel för att driva konsumtion.

 

Vet inte ens var jag vill komma, sitter här och svamlar efter att ha shottat lite ryssvodka.

 

Var snälla mot varandra och låt er inte luras av marknadsföring. Undvik någon lyxkonsumtion och ge till någon behövande, även om jag är en hycklare och inte lever som jag lär.

 

puss!

 

PS.

Det här kan nog vara bland den mest osammanhängande och sämst strukturerade texten i mannaminne.

Men det är okej.

DS.

Nu pumpas det content här som aldrig förr, med en bredd som aldrig förr. Medans en brodern har det gött i Asien så sitter den andra här hemma, skadad, sjuk och allmänt melankolisk. Men jag har tänkt att jag i fortsättningen ska orka stå för vad jag tänker(kommer nog aldrig att orka stå för vad jag tycker men det är ju en bit på väg) och att jag skulle ha ett lite mer ofiltrerat flöde av tankar här på bloggen. Idéer som att hitta ett eget litet krypin i någon djup håla på internet där jag skulle vara mig själv helt ocensurerad på engelska har flygit igenom mitt huvud, men eftersom läsartrafiken här på BrödernaBra inte är supertung så kan jag nog vara ocensurerad här utan att få alldeles för mycket skit.

 

 

Nu till min tanke. Detta knyter an till mitt senaste inlägg om att jag tror väldigt naivt att vissa ideal är så normaliserade att det finns någon form av konsensus om att dessa ideal inte behöver brytas. 
MEN nu hamnade jag i någon form av intressant självkritisk tankegång angående vad jag baserar min värdegrund på. Jag vill gärna utforma normer utifrån vad som är naturligt och inte, tex. att sminka sig är inget vi sprang runt på savannerna och höll på med. Vilket för mig vidare till min grundtanke om att varför tänker jag så? För samhället vi lever i idag är väldigt långt ifrån savannen. Så varför känner jag ett behov att motivera våra beteenden utifrån någon form av naturalism/biologism då vi lever i en post-biologisk/post-evolutionär tid där majoriten av befolkningen sitter på kontor större delan av dagarna, äter sönderraffinerad mat och inte har sex för att föröka oss. Så det är ju mycket konstigt att jag väljer att motivera mina ideal utifrån en sådan ståndpunkt. Så det är kanske alla tjejer som spacklar sig varje morgon som har insett att vi är post-biologiska och inte bör acceptera begränsningen av våra egna kroppar utan att vi kan bli så mycket mer än enkla apor utan kanske faktiskt bli något annan.

 

Detta kan vara min längsta streak jag gjort på bloggen sen dess uppstart 2010(?) vilket är lite sött. Hur jag i brist på sällskap behöver få utlopp för mitt övertänkande någonstans. Det är väl bra att jag har någonstans att vända mig för att få uttrycka mig lite och spekulera i den strukturella världens deformationer.

 

Det som är riktigt sjukt är hur jag faktiskt går runt och på riktigt har anteckningar i mobilen och på fysiska papper där jag skriver ner väldigt basa dispositioner till blogginlägg, trots att mitt ickebloggande får mig att känna mig smutsig och naken. Men som jag vidrört i tidigare är det en envägs kommunikation som för det mesta är helt utan respons. Vilket gör att jag inte behöver stå upp för min åsikt, vilket är skönt eftersom jag vet att jag har fel 90% av gångerna(Jag tror ju att jag har rätt men det är skillnad på att veta och tro(also jante))

Började skriva märkte att det blev bara skit. Skippar nog det.

 

Orkar inte ens med bild och skit. Ska samla min spontanångest till ett inlägg nån annan dag.

Ibland så får man fantastisk inspiration! Problematiken med denna inspiration är att lika fort som den kommer kan den vara borta om den inte på något vis dokumenteras. Som nu vet jag att jag hade en, i mitt tycke, ganska(tänkte skriva väldigt men jante fick mig att skriva ganska istället) intressant tankegång som jag gärna ville utveckla i form av ett blogginlägg. Men ack och ve, nu är den gnuttan inspiration borta med vinden.

 

Men trots detta kände jag ett behov, i brist på sällskap. Mina inlägg av den här naturen brukar sluta i antibloggande. Antibloggande har ju varit en stor del av min insats här på BrödernaBra, men trots detta känns antibloggandet lite pasé. För den svenska bloggosfären känns lite döende.

 

Det är ju ingen i dagens informationssamhälle som orkar läsa texter som är längre än 140 tecken och till och med det känns lite väl 00-tal. Vilket ger plats för instagram! Ladda upp en bild körd genom ett sjaskigt filter och använd 1000 hashtags i ett flöde som bara går komma åt genom mobilappen och inte din skrivbordslösning. Ladda helst bara upp bilder på all näring du inmundigar under en dag eller när du är på gymmet eller en bild på dig själv bara för att. Men att visa upp din fika för dina instagramföljare är väl inte tillräckligt så du bör koppla instagram till facebook och twitter så alla kan se dina muffins. Journalistyrket kommer snart vara pasé för vem orkar bry sig om hur samhället egentligen ser ut. Bryr sig ingen om hur samhället ser ut så behöver man heller inte ha demokrati.

 

 

 

 

Det bloggas ju dåligt nu för tiden. Men vi är ju inga sådana töntar som tar bort bloggen bara för att vi är inaktiva, jag menar det är ju ändå bara Victors pök och syster som läser vår blogg så det gör ju inte så mycket om det är inaktivt.

 

Jag var påväg att mikroblogga loss. Då kände jag att dels så är det smutsigt att makroblogga på en mikroblogg och att jag inte orkar stå för min åsikt på twitter där kanske så mycket som fem personer läser vad jag skriver. Så då satte jag kurs mot vår fantastiska makroblogg.

 

Suttit ned med en bärs och kollat på halvlek nummer två av partiledardebatten. Så tänkte bara reflektera lite.

 

1. Jimmie Åkesson är en mupp. Skolpolitiken, invandrarnas fel. Innan han påstår att invandrarna skulle försämra skolmiljön för alla andra så ursäktar han att han kanske låter tjatig. Som om han själv inser att man inte kan skylla alla problem på invandrarna. (Nu ska vi övertolka hans ord in i absurdum) Den roliga tvisten på det hela är att han med sin nationalistiska politik faktiskt med att ursäkta sin egen rasism materialiserar en väldigt fundamental del av svenskheten, Jantelagen. Grunden till all smygrasism. För smygrasism är fortfarande rasism med den skillnaden att man i och med jantelagen inser att man inte är bättre än andra människor. Smygrasismen är heller inte speciellt reell eller öppen. Då smygrasister bara hemma på sin kammare uttrycker om sina känslor jämtemot invandrare men aldrig i verkligheten, helt janteenligt. Detta blir himla roligt att den Nationalistiska partiledaren verkligen håller på sin svenskhet.

 

2. Annie Lööfs retorik är inte bra.

 

3. Jag höll på att säga att jag ogillar faktumet att ett flertal av partiledarna från båda block valda att ta upp enskilda fall för att motivera diverse satsningar. Men sedan kom jag på mig själv att motsatsen till detta vore att visa statistik och statistik kan ju leva lite sitt eget liv stundtals, även om jag personligen tycker att statistik är en mer vetenskaplig metod att motivera vad man bör satsa pengar på. För om enstaka fall är en hållbar motivation för satsningar kan man motivera de mest absurda saker, med tanke på att det finns folk kapabla till att lyckas med allt man kan tänka sig.

 

4. Fredrik Reinfeldt var lite 'on fire' som ungdomarna säger, när han slog Stefan Löfven på fingrarna angående hans satsning på att minska skolklasserna. S hade i sin skuggbudget bara avsatt pengar för löner till lärare och inte tatt hänsyn till att antalet klassrum skulle behöva ökas med ca 25% om man ska minska antalet elever i varje klass med ca 25%. Tyckte jag var väldigt roligt eftersom man såg en viss rodnad hos Löfven och att jag har en förkärlek till Reinis.

 

5. Sen vet jag inte om det är ljudteknikerna eller moderatorerna som ska beskyllas för att moderatorernas viskningar under debatten gick ut i FOH.

 

6. Jag tycker det är roligt att Social demokraterna vill byta namn på "FAS 3" till "Ordentliga jobb" som om det blir någon skillnad. Inkomsten kommer antagligen öka. Men jag tvivlar starkt på att det skulle bli någon skillnad i praktiken.

 

7. Okunskapen som Stefan Löfven påvisar då han framställer det som att det är omöjligt att få grundläggande behörighet till högskolan på yrkesförberedande linjer. Det enda som krävs är ambition att välja Eng B och Matematik B istället för massage eller bollspel.

 

8. Man alla ska ha full gymnasiekompetens men inte nödvändigtvis högskolebehörighet. För att det är ju så lätt att få jobb direkt med endast gymnasiekompetens.

 

9. Det var skönt att se att Jimmie Åkesson fick hälsa på de andra partiledarna i vänsterblocken. *host* Lars Ohly *host*

 

Det var lite reflektion. Orkar inte lägga till några kloka avslutande ord i fet stil eller en fin bild/video för att göra inlägget fulländat. lol.

I dagarna är det många av våra kära söta partiledare som har hållt sommartal inför hösten, vilket visar på ganska bra hur det svenska debattklimat just nu ser ut (Håll käften, jag orkar inte stå för det jag säger ta det för vad det är jag är en pretentiös pojke på 19 år som tror sig ha en bättre världsuppfattning än vad han egentligen har).

 

Det jag tänker är varför kan inte åsikter stå för sig själva? Var finns objektiviteten? Varför är det självklart att opinionen måste smutskastas så fort någon yttrar sig? Det är lika illa blått som rött.

 

Reinfeldt var ytterst nogrann med att poängtera Löfvens brist på konkreta förslag och uttalanden överlag(Löfvens tysthet är för övrigt lite rolig då vad jag förstått S gått upp i opinionsundersökningar pga en partiledare som håller tyst. Roligt i sig självt men ett annat ämne). Jonas Sjöstedt gick lika hårt åt högervingen. Löfvens har jag faktiskt inte lyssnat på så han kan mycket väl ha betett sig föredömligt.

 

En fråga är varför väljare måste vinnas genom att en syndabock målas upp. Varför kan inte bra politiska förslag stå för sig själva? Jag menar det är väl ingen som är förvånad om vänstern och högern tycker precis olika i många frågor, det är i min lilla trångsynta, vita, blåögda, heterosexuella mansvärld så är det mer anmärkningsvärt när de båda sidorna tycker likadant. Så jag ser inte poäng med att så nitiskt poängtera att det andra blocket tycker tvärtom. Till en viss grad kan jag se nödvändigheten med att poängtera brister i andra partiers förslag. Men skippa smutskastningen av partier, personangrepp och effektivisera debattklimatet och politiken överlag.

 

Det blev ett ganska intetsägande blogginlägg men försöker att på något plan vara ofiltrerad och kanske få någon form av respons och bredda mina vyer. Men sånt händer ju inte här på BrödernaBra. Någonstans att få utlopp mest och några stalkers som läser! Bröst!

 

 

 

 

 

 

 

Vill inte komma någonvart med detta men det är alltid roligt att omvärdera sina mallar av normer och vad man intuitivt tar för givet. Jag tror personligen att ställer du frågan "Vilket tror du är sämst för dig knark eller snabbmat?" skulle nog de flesta spontant svara att det självklart är knark som är sämst för dig.

 

Men som sagt inte laddat på något sätt bara en hjärnretare!

Jag läste Victors inlägg precis. Jag brukar inte läsa vår blogg. Det var ett bra inlägg. It got me thinking.

 

Men som vanligt tappade jag inspirationen och glömde av vad jag tänkte eller så orkar jag helt enkelt inte uttrycka mig.

 

3x2 150 kg knäböj. Jag är stolt över mig själv. Det är inte så ofta. Speciellt inte så stolt att jag öppet uttrycker mig om det. Men det är en annan sak.

 

Undra hur det funkar rent juridiskt med min kaktustransformation. Fullständig steloperering och lobotomering.

Här dyker jag in för att uttrycka mig lite sådär om saker jag faktiskt bryr mig lite om som jag inte vågar/orkar/kan med/vill göra på di där andra sociala medierna. Så möts man av en ny GUI som känns väldigt fräsch och up to date. Alltid lika roligt med bra GUI.

 

Till poängen, jag hade egentligen tänkt att bara göra ett litet kort småbittert och äckelhipsterinlägg som skulle handla om min röriga skalle, men nu blev jag lite glad över GUIn så då blev det ett mer ordentligt inlägg. Det är fan rörigt i skallen. Håller på och läser "Invisible monsters" en vad det verkar ganska trevlig(läs nihilistisk och mörk) bok, men jag kan inte läsa ordentligt för att jag tänker på så mycket annat hela tiden. lol. herå.

 

Idag på "P3 gillar" så diskuterades funktionshinder. Vilket ledde vidare till att en av programledarna ifrågasatte ett uttryck som de flesta hört någon gång relaterat till någons graviditet "Jag bryr mig inte om vilket kön det blir på barnet, så länge det är friskt". Hon kände sig nästintill provocerad av denna sortens uttalande. Detta får mig arg. Jag förstår grundtanken i hennes resonemang att man borde oavsett vad det blir för kön,färg eller form på barnet försöka göra dess tillvaro så bra som möjligt, visst, men att nästintill romantisera funktionshinder och kalla folk som önskar sig friska barn för dåliga människor bara för att de helst vill ha friska, hela barn. DET är något jag inte förstår mig på, ursäkta mitt ordval men hur fan tänker man då? Klart att man vill ha friska barn och det är väl inget konstigt med det och att om man får ett nedsatt barn så hanterar man den situationen då och gör bästa möjliga av det. En neutralitet i frågan känns mest sund i mina ögon. Jag vet ju inte vad jag egentligen snackar om, men uppenbarligen visste hon inte det heller så det går jämnt ut. Jag vill även poängtera att jag ser inga problem med funktionshindrades rättigheter i utbildningssystem, arbetsplatser osv. Det är en nästan självklarhet att VI,staten(vilket är ett annat intressant ämne att behandla), ska göra deras tillvaro så bra som någonsin går. Så ni, hypotetiska läsare, inte tror att jag sparkar på någon som ligger ner bara för att jag är emot denna romantisering.

Sen mer generellt så upplever jag när man lyssnar mycket på P3 så är det en väldigt stark minoritetsromantisering kring HBT-frågor, etnicitet, individens sexualitet(kalla mig konservativ, homofob, rasist, partypooper vad du vill för denna åsikt, BMI(Om vad du hypotetiska läsare tycker dvs(alltså inte ämnet som jag behandlar där jag uppenbarligen har en åsikt och bryr mig lite åtminstone))) självklart förstår jag poängen med att man behöver tala om saker. MEN det drivs ofta in i absurdum upplever jag. Att man är konstig om man inte öppet vill tala om sin sexualitet eller om man ifrågasätter vissa kulturella system som tvivelaktiga. Jag lever antagligen i en drömvärld där jag tror att problemet finns bara så länge debatten finns.

Så byter jag stycke bara för det och tänker behandla mitt icke-ickebloggande lite. Jag har ju tidigare vidnämt att jag faktiskt tycker om att blogga/skriva prosa men det är ju så att jag ofta finner det svårt att hitta något att skriva om eftersom att jag dels är så självkritisk och dels är så okreativ. Nu kom Philip och skrattade åt mig. Bäst att jag slutar!

HEJ DÅ!

Bilaga till tidigare inlägget...

lol

Det svåra med att ickeblogga med någon form av kontinuitet är ju att det lätt blir krystat det man försöker uttrycka som en klassisk fjortisvlogg tex. "cha cha, ääääääh, eeeeeeh. Vad ska jag säga?" Börja inte filma dig själv om du inte har minsta aning om vad du ska säga eller har tillstymelse till förmåga att improvisera fram något av värde. Detta fenomenet uppstår ju då det ska pumpas in content utan att det finns någon substans bakom det. Vilket är en uttrycksform som jag absolut inte vill stödja. För som tex. igårdagens inlägg så skrev jag rakt ut vad jag kände utan några större eftertankar och förklarade den tillstymelse till rädsla jag har för att uttrycka mig i ett offentligt medium så som det i ett försök till att med tiden kunna övervinna denna rädslan som finns där långt bak i huvudet på mig. Och jag försöker göra detta i hopp om att någon, utöver att jag ska få uttrycka mig, ska kunna läsa detta och få ut något av det. Tex. känna igen sig i mina tankegångar och finna någon trygghet i att inte vara ensam i denna världen eller att skapa större förståelse för andra hos den som kanske inte känner igen sig (återigen så vill jag poängtera att detta blir väldigt överdrivet när man sitter och sätter ord på sina tankar för att öka slagkraften(JUST FUCKING DEAL WITH IT BITCHES(Här snackar vi om att förstöra sina egna poänger med att på ett väldigt strikt följande av jantelagen förstöra sin text med kursiva parenteser, lol))).

Nu till det jag tänkte behandla. Som ni tre trogna följare vi har på bloggen kanske vet och även ni som inte vet så har ni märkt att jag känner en lätt avsky jämtemot den moderna rosafierade bloggosfären och sociala medier i största allmänhet. Då kan man ju ställa sig en fråga? Varför kommer du då tillbaka med jämna mellanrum för att bidra till den cancercysta som bloggosfären är i dagsläget? En bra fråga Linus! Jo, jag har funderat lite och kommit fram till lite hur jag funkar som person. Jag tror jag tycker om att stå i centrum MEN jag tycker inte om det om jag måste hoppa och skrika för att få den uppmärksamhet som det krävs för att ändå stå i centrum (Så har jag tolkat mig själv har någon annan gjort det annorlunda så NOCAREEVER!). Jag tycker ganska mycket om att tex. stå på scen och i skolan om tillfälle ges till att hålla ett muntligt anförande så gör jag ju gärna det. Dessa två sorters aktiviteter faller ju in under min tes då, om man står på scen så den publiken som är där måste dras med den som är på scen vad han eller hon gör utan att han eller hon behöver dra till sig uppmärksamheten.

Men Linus hur kopplar du det här till ickebloggandet? Jo, jag ser kopplingen i att text är en väldigt envägs uttrycksform. Det är aldrig så att någon kan få dig att inte tala till punkt i den text du publicerat utan du får dela med dig utav fullständiga tankar och idéer utan avbrott och förhoppningsvis med ett uns av "marknadsföring" så kommer någon läsa det och på något sätt ta till sig av dina tankar, åsikter eller vad fan man nu vill kalla det. Vilket gör att på ett väldigt indirekt och diskret sätt kan jag få stå i centrum för en liten stund utan att jag behöver kalla till mig den nödvändiga uppmärksamhet (Ja, jag ser hyckleriet med att för någon ska visa uppmärksamhet och läsa dina texter behöver man visa att det finns bla bla bla. Jag fattar det. Men jag tror ni också fattar vad jag menar också!) vilket är trevligt för då behöver jag inte känna mig som en smutsig attentionwhore. Utöver det så har jag på senare tid märkt att den enda kreativa utloppet jag kan få spontant är genom prosa vilket jag antar är bra att det finns något. Men det hade ju varit så mycket roligare om lyrikskrivande eller komposition föll sig som naturliga uttrycksformer för mig. Jag önskar verkligen att det vore så. Men nu sitter jag här fast med min prosa så den får väl duga för nu, så får jag försöka klinka på pianot, gitarren och ableton så gott det går. (Många tänker nog tanken "Men varför gör du inte bara det du vill då?" till vilket jag rekommenderar en text utav Yersinias sångare Mattis http://www.yersinia.se/mattis/punkdrommar-vad-vi-onskar-vi-ville som behandlar just detta jag pratar om. Denna text vred verkligen om mitt inre och gav mig en viss kreativitetsångest men alltid intressant med insikter) Sen vet jag inte riktigt om alla håller med om mitt ickebloggande är kreativt men om jag får se det som det kan jag väl få det. Jag vet inte varför just ord och närmare bestämt prosa faller sig som det mest naturliga för mig och det är väl antagligen något som man aldrig kommer få svar på heller. Men jag tror det är något med att man kan uttrycka sig så exakt med hjälp av prosa till skillnad från de andra uttrycksformer jag nämnt som ofta snarare blir approximationer av känslor, vilket absolut inte behöver vara något negativt utan egentligen öppnar upp dörrar för tolkning. Men eftersom jag är teknist och naturvetenskapsskadad(kanske är till att tänka högt om mig själv då jag inte ens gått ut gymnasiet och tror att jag vet allt men så ser jag det JUST FUCKING DEAL WITH IT) så då faller det sig ganska naturligt att få uttrycka sig så exakt som man ändå kan göra med prosa och att som jag nämnde tidigare att det är ingen som kan säga emot för texten är ju där och det är det är det ingen som kan göra något åt(Inte ens om de ville. Grundlagar för yttrande och tryckfrihet, BIIITCHESS!).

Det kan man ju tycka att det låter väldigt konstigt att man känner sig konflikträdd inför att ventilera lite och få utlopp för det man känner i stunden. Men det är ju så att normen i dagsläget för utlopp för ens känslor är i många fall via olika sociala medier vilkets syfte är att andra människor faktiskt ska läsa det man facebookar,twittrar,skypear,postar på icke anonyma messageboard etc. och jag hamnar ständigt i det dilemmat att jag börja komposera ett inlägg utav någon form som jag sedan kasserar för att jag är rädd för att behöva stå för vad jag tycker och känner då de tex. knappt 400 vännerna jag har på facebook får möjligheten att läsa mina i stunden innersta tankar (Med risk för överdrift och hyckleri då jag skriver ett blogginlägg, men jag hoppas att ni förstår min generella idé/poäng jag försöker få fram).

Detta får mig ju att låta som världens vekaste människa som då inte skulle borde kunna ha några åsikter över huvudtaget. Och ja så skulle det ju kunna vara. Men så är ju inte riktigt fallet då jag inte egentligen är konflikträdd i verkliga livet. Men på något sätt att ha en direkt koppling med vad man gör i sitt eget hem och med dagens mobiltelefoner överallt ska ha en direkt koppling med alla andra i ens närhet är något som jag har lite svårt för. Det känns som om det har gått inflation i riktiga relationer. Det är viktigare att posta de roliga sakerna man är med om på twitter, facebook än vad det kan vara att berätta för någon i verkligheten. Det är ju på något sätt som om man ska rättfärdiga sin egen existens med andras vetskap om vad du gör och att man ska höja sig själv ett steg socialt.

Sen är nog jag en av de få som tänker i dessa banor men jag försöker ju bara bryta mitt semidestruktiva beteende med att aldrig få utlopp för mina tankar. Som i veckan har jag på riktigt legat och bankat mig själv i skallen när jag har försökt somna för det har funnits så jävla (ursäkta ordvalet) mycket tankar som har flugit omkring inne i skallen på mig om allt möjligt men det blir ju ofta att jag hamnar i onda cirkulära tankegångar kring klassiska existensiella frågor "Vad är meningen med livet?" "Varför är jag här?" vilket är fruktansvärt destruktivt egentligen då man aldrig någonsin kommer att finna ett definitivt svar på sådana frågor och även då jag vid flera tillfällen nått insikten att det inte finns någon mening och därav ska man göra det man vill och tycker är roligt för på ett väldigt obuddistiskt buddistiskt sätt minimera det själsliga lidandet. Men ändå stå kvarstår dessa frågor.

Men sen när man ser lite utanför sin personliga existens och ser mer globalt så blir det lätt att man hamnar i en slags metaångest där man får ångest över den ångest man har då man vet att man har det så fruktansvärt bra ställt i jämförelse med majoriteten av jordens befolkning. Jag har mat och tak över huvudet, fri tillgång till utbildning, bra förhållanden hemma och är fysiskt frisk. Vilket gör det ännu mer destruktivt för bara för att man får metaångest så betyder inte det att den ångest som allting grundade sig inte kvarstår. Men sen har jag inte kommit så långt i mitt funderande över om det är okej att ha ångest i alla eller om man måste ta sig i kragen och uppskatta det man har i sin omgivning. Men sen kan man ju argumentera lite som snook gör att "Smärtan är den samma även för hypokondriker" vilket inte jag är den som avgör om det är okej eller inte men.

Nu tror jag att jag har ordbajsat tillräckligt det kommer som det känns just när jag skriver detta inte hjälpt som ventilation utan har snarare satt igång maskineriet men NO CARE EVER.

Det ämne jag tänkte ta upp och försöka skildra min syn på det hela just nu är all den hemska ghettofieringen och segregation i samhället som är så fel och hemsk och den klassiska onda högern för att inte tala om människor med kapital oberoende av politisk åskådning som står till skuld för att samhället delas upp.

Nu vill jag inte smutskasta någon eller peka ut någon specifik grupp utan inom någon form av ramar hålla det här inlägget sakligt (Men detta har jag redan indirekt gjort då jag med ett visst mått av ironi benämnt ena halvan av vårat politiska spektra med negativ värdeladdning) man behöver inte ha ett speciellt sofistikerat intellekt för att komma underfund med konceptet att om vi har två olika jobb varav jobb A inte kräver någon utbildning och är därmed mer lågavlönat än jobb B som kräver X antal år på högskola osv vilket kommer resultera i olika löner för de olika individerna som kommer arbeta med dessa jobb.

Genom att ha konstaterat detta så kan vi även konstatera att i de allra flesta fall så kommer de här individernas årslöner att skilja som så att en av årslönerna kommer vara lite högre än den andra för att en utav de två har utbildat sig och den andre inte. Det var väl heller ingen svår tanke att ta in? (Retorisk fråga du behöver inte svara) Men då kanske vi kan så långt som att säga att den individen som kommer ha mer pengar kommer kunna bo i ett lite finare hus och antagligen även göra det för att mycket vill alltid ha mer. Vilket betyder att så länge vi har någon form av inkomstspridning i Sverige så kommer folk bo i olika områden där det kostar olika mycket att bo. För att kunna ha en jämn spridning av befolkning skulle vi behöva idka en regelrätt och ren planekonomi så att alla invånare i Sverige skulle ha samma lön, vilket jag tror är en ganska generell opinion att kommunism fungerar inte.

För hela grejen att peka ut områden och säga "här bor folk som tjänar mycket pengar tillsammans i fina hus så kan vi ju absolut inte ha det" är i mina ögon ganska meninglöst. Har en person mycket pengar så har han det och det är inte mer med det(märkte att denne person helt plötsligt blev av maskulin karaktär vad sexistisk och ojämnställt av mig). För människor som gör sådana utpekanden bygger bara på den segregation som redan finns genom att peka ut människor på ett sådant sätt.

Sen inser ju även jag att allt inte är frid och fröjd med ett så splittrat land men det finns ju inte så mycket man kan göra. Höja skatterna ännu mer astronomiskt än de 55% folk betalar som når översta skattetaket eller jag ser inga sätt att lösa det grundläggande problemet med att vi faktiskt har en inkomstspridning i Sverige.

För att komma till en punkt.

Håll käft sköt dig själv och behandla alla som du själv vill bli behandlad så tror jag vi får ett så trevligt samhälle som vi någonsin kan få för det perfekta samhället finns inte.

Jag hatar dom...

(Behövde använda lagringsplatsen, lol)