Suttit ute på verandan i mörkret och lyssnat på det stilla regnet falla. Helt otroligt egentligen. Vet inte om det är febern som får mig att bli extra filosofisk eller om det är medfött men ibland får jag sådana ryck när jag bara sätter mig ner och låter tankarna spåra fritt. Speciellt brukar det bli så när det regnar, eller på natten när jag av någon anledning kommer ut. Som när jag i vintras satt i snödrivan bakom huset och tittade på hur solen gick upp över falbygden. Episka scener leder till episka tankar. Eller något. Det är ialf otroligt lugnande och stärkande på något sätt att bara stanna upp mitt i vardagen och bara sätta sig ned och fundera. Inte om vad du ska ha på dig imorgon, inte om hur vädret ska bli eller vad du ha sagt till din kompis. Utan bara glida runt och låta allt flyta ihop. Egentligen är det nog känslan av lugn som gör det. Att bara sitta där helt själv och känna sig ensam. Känna in sig själv skulle man nog kunna kalla det.

Jaja, luddigt ludd. Men vad gör man inte i den stilla sensommarnatten...