Tiden går fort. 10 min. Några timmar. Dagar. Veckor. Månader. Jag kommer ihåg när jg låg på en madrass i gympasalen första dagen på gymnasiet. Pratade med Jocke, Palme och Johanna i väntan på att få ett första mentorsamtal. Det är 2,5 år sedan och det kunde lika gärna varit igår. För ett år sedan gick jag runt med världens bästa ensemble-gäng och lussade och sladdade runt med epan mellan varvena. Snön låg vit och julstämningen var på topp. Strax innan sommaren så tog Torsten(inte Erik-Torsten) mig lite åt sidan och frågade mig om hur det kändes att jag skulle få gå tillbaka till gymnasiet. Han undrade om det kändes jobbigt när så många av mina vänner inte längre var där. Mitt svar var något i stil med att jag tänker inte så mycket på det utan kör mest. Nu har det gått ett halvår. Halva trean klar. 5/6 av hela gymnasiet. Jag förstår inte vart tiden tar vägen. Och jag vet inte heller vart jag ska ta vägen. Försöker stanna upp och ta in allt runtomkring mig men saker verkar bara svischa fortare förbi. Jag har absolut ingen aning om vart jag kommer att vara, eller vad jag kommer att göra om ett år.

"Jag ser hur livet rinner bort
Hur tiden alltid är för kort"