Men du kanske ställer dig frågan varför? Det enda jag kan svara på det är att ingen riktigt vet och att det är filosofisk fråga med ett stort tankedjup, men jag kan säga så mycket som att till och med en man utav min bravur måste ibland ha utlopp för sina textrelaterade lustar.

Idag tänkte jag anta det stora och svåra projektet att skildra den enorma bitterfittighet som det innefattar att vara en sådan fruktansvärt manlig man som jag. Vi börjar att ta tag i den kanske mest stora, omfattande och uppenbara frågan! Varför? Till detta har jag absolut inget att säga till mitt försvar och inga argument över huvud taget för varför jag tenderar att bedriva denna sinnesstämning känd som bitterfittighet.

Man kan ju ta sig friheten att resonera runt i kring detta fenomen. Tjänar det någonting till att vara en sämre medmänniska än möjlighet? Till detta kan jag bara svara, nej! Men Linus/Markus/Laggan vad får du ut av att vara så bitter? Absolut ingenting överhuvudtaget. Förvisso kan man stundtals få möjligheten att trycka ned en medmänniska, vilket jag på sjukliga grunder finner en del av min vardagliga dos utav komik. Men för att återgå till grundsvaret så kan det vara så att vi funnit en loop i mitt lilla sjuka system. Att jag är bitter för att jag är bitter. Denna bitterhet ligger nog grundad ett tag bak i tiden och jag har inte riktigt lyckats ta mig ifrån denna loop.

Trivs jag med att vara bitter? Inte det minsta. Jag skulle mer än gärna vara dum och lycklig. Få bara glida med och njuta av det lilla som livet har att erbjuda.

Så vad lär vi oss av detta barn? Det kanske är den viktigaste frågan?