.

Vet inte om jag ska skrika, skratta eller gråta.
Jag är så jävla frustrerad.
Det känns som att varenda volleybollträning fram tills idag varit utan värde.
Som att varenda knäböj lika gärna kunde varit ogjord.
Ingenting går.
Jag gjorde en bra sak på träningen idag.
En.
På 180 minuter gjorde jag en enda bra sak.
Och det var inget heller som det kommer skrivas nationalskalder om, utan snarare något godkänt.
Helvete.
Helvete som i vad fan är det för mening med det jag gör?
Vill bara slå på något. Hårt.
Men jag hade säkert missat...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0