Jag är en känslosam människa.

Jag har lätt för att bli glad. Lätt för att bli sur. Bara för att tre minuter senare bli glad och sprallig igen. Sen kanske jag råkar bli lite hängig och sen glad igen.

Alla kan nog visserligen känna så här men jag skulle vilja påstå att jag är något utav ett extremfall. Eller ialf att mina känsloupplevelser blir väldigt extrema. Det är på något vis den jag är.

När jag väl bestämmer mig för att göra något gör jag det helhjärtat och gör verkligen allt för att få det att funka. Likaväl kan jag vara lat, seg och allmänt ointreserad av saker som jag faktiskt inte ser någon mening med. Samma sak gäller när jag blir arg, eller snarare när jag inte blir arg. För jag blir ju nästan aldrig arg, utan jag försöker vara lugn och sansad och kan för det mesta inte se någon som helst anledning att bli arg över saker och ting när det mesta som händer ändå inte kommer påverkas av att jag står och gormar.

Men när något väll händer så kan jag vända på en femöring. Lika väl kan det vara så att jag sitter här i soffan en lördag och gör bara ingenting och det känns som hela världen är emot mig. Men efter ytterligare fem minuter så flyter allting igen, utan att någoting egentligen hänt.

Det är lite svårt att förklara men det känns som att jag tar många känslor på ett lite "större allvar" än gemene man. Eller så är det bara en del av en tonårskris jag omedevetet går igenom. Att jag försöker finna svaret på livets gåta genom att vara "annorlunda och häftig".

Det finns mycket ovärda tankar om detta i min hjärna... så det kan bli mer ovärt dravel!