Hur jag upplever bieffekter av klimakteriet under träning: Först går det jättebra och jag får beröm för mitt blockspel. Sedan går det lite bättre och jag smiskar ned några bollar ute på kanten och dödar rent ut sagt 0:orna. Sedan kommer humörsvängningarna in samtidigt som vi börjar mata center. Det går semibra. Ett bra centeranfall. Resten bajs. Sedan matar vi mer center och det går inte bra. Om möjligt sämre. Men nog försöker jag ändå, hoppar som en idiot och tar mig till boll. Mitt i det djupaste hålet av frustration så kommer frågan: "Måste du se så ledsen ut?!"...

"MEN JAG FÖRSÖKER VÄLL ÄNDÅ FÖR I HELVETE!!!!"

...Jag kände att det spelar väll inte jättestor roll hur jag ser ut när jag försöker anfalla när jag ändå försöker kämpa mot frustrationen och göra mitt bästa...

Slutsats: Var snäll och ifrågasätt inte orelevanta saker när jag är frustrerad. Jag slår då lätt över från frustrerad till arg som den klimakteriekossa jag är.

Hur var träningen frågar ni er nu?

Well, it had it's ups and downs.