På vägen hem ikväll lyssnade jag som alltid på det fantastiska programmet Ligga med P3 som går mellan 23.03-00.00 på vardagar. Idag hade de bland annat frågat väldigt många människor frågan: "vem kan du visa dig naken för?"

 

Svaret blev som oftast ingen eller möjligtvis sin man/fru/sambo/flick-/pojkvän. Följdfrågan blev sedan varför det var så att det var så få som man kunde visa sig naken för. Väldigt många anledningar gavs men det var främst en som jag fastnade för. En kvinna pratade om skam. Skam för sin egen nakna kropp. Det låter så oerhört banalt på ett sätt. Killen efter pratade om hur nakenhet för honom var helt naturligt och absolut inget att skämmas över. Vi kommer in till denna värld nakna. Och större delen(typ 99.99999999%) av tiden människor har funnits har vi inte haft kläder på oss och då följdaktligen varit nakna hela tiden. Varför ska man då skämmas?

 

Nudism är inget jag förespråkar. Jag är inte den som slänger av mig kläderna när som. Inte på ett släktkalas eller på något bröllop(möjligtvis om det blir mycket C2H5OH på ett bröllop men det är en annan historia) eftersom det samhället vi lever i har en viss norm och standard i många situationer som absolut inte innefattar nakenhet och det har jag inget problem med.

 

Men som nu i badtider att människor går runt och skäms för sina kroppar. Att de inte vill bada bland andra bara för att bli rädda att bli "dömda", det tycker jag är skrämmande. Rent utav sjukt. Bada är ju tamejfan bland det roligaste som finns(och också en väldigt naturlig sak(ungefär som att duscha där man också ibland stöter på andra människor(badhus osv))) och varför ska man då behöva hålla tillbaka på badandet bara för att man inte vill ta av sig tröjan för att visa bilringarna eller vad det nu är man skäms över. 

 

Jag är ju verkligen inte den som är den när det gäller att gå utan tröja eller i korta byxor(eller naken också för den delen även om det är mer sällan). Jag har accepterat min kropp för vad den är och är jag då varm och svettig(vilket jag väldigt ofta är och blir av i princip ingenting) så tar jag då gärna av mig tröjan för att svalka mig. Jag bryr mig väll inte om vad någon annan tycker om det. Nu tänker kanske ni "Amen lätt för dig att säga som ser ut som du gör!" 

 

Då ska jag säga er att jag inte alltid varit så bekväm med mig själv. Från unga år var jag det men sedan kom en liten period som kallas puberteten. Och för mig innebar det(med mina underbara grottmänniskogener) en massa kroppshår(för att kompensera det falnande hårfästet förmodligen) och en massa svett så fort jag rört på mig mer än tre sekunder. Och det var inte så jävla kul alla gånger att stå i duschen och få gliringar för sin "raggarsträng"(hår på magen) när de andra inte ens fått hår på pungen. Idag stoltserar jag ju med en ganska bra behåring på både bröst och mage, något som inte är så många 19-åringar förunnat och verkligen inget som anses "fashionabelt" i dessa renrakade tider. Men vafan, vad ska jag göra åt det? Ja, raka dig din jävla apa. Men det är ju ändå såhär jag ser ut. Så vafaen.

 

Skäms inte för din kropp. Bryr inte du dig så kommer ingen annan göra det heller. Och gör dem det så vad gör det dig? Varför lägga energi på att oroa sig för sådant du ändå inte kan göra något åt istället för att ägna den energin på något roligt? Som att bada till exempel.

 

Det blev ju ett ganska långt och fint inlägg det här. Får leta upp en fin och hårig bild för att avsluta det ordentligt. Godnatt!