Det svåra med att ickeblogga med någon form av kontinuitet är ju att det lätt blir krystat det man försöker uttrycka som en klassisk fjortisvlogg tex. "cha cha, ääääääh, eeeeeeh. Vad ska jag säga?" Börja inte filma dig själv om du inte har minsta aning om vad du ska säga eller har tillstymelse till förmåga att improvisera fram något av värde. Detta fenomenet uppstår ju då det ska pumpas in content utan att det finns någon substans bakom det. Vilket är en uttrycksform som jag absolut inte vill stödja. För som tex. igårdagens inlägg så skrev jag rakt ut vad jag kände utan några större eftertankar och förklarade den tillstymelse till rädsla jag har för att uttrycka mig i ett offentligt medium så som det i ett försök till att med tiden kunna övervinna denna rädslan som finns där långt bak i huvudet på mig. Och jag försöker göra detta i hopp om att någon, utöver att jag ska få uttrycka mig, ska kunna läsa detta och få ut något av det. Tex. känna igen sig i mina tankegångar och finna någon trygghet i att inte vara ensam i denna världen eller att skapa större förståelse för andra hos den som kanske inte känner igen sig (återigen så vill jag poängtera att detta blir väldigt överdrivet när man sitter och sätter ord på sina tankar för att öka slagkraften(JUST FUCKING DEAL WITH IT BITCHES(Här snackar vi om att förstöra sina egna poänger med att på ett väldigt strikt följande av jantelagen förstöra sin text med kursiva parenteser, lol))).

Nu till det jag tänkte behandla. Som ni tre trogna följare vi har på bloggen kanske vet och även ni som inte vet så har ni märkt att jag känner en lätt avsky jämtemot den moderna rosafierade bloggosfären och sociala medier i största allmänhet. Då kan man ju ställa sig en fråga? Varför kommer du då tillbaka med jämna mellanrum för att bidra till den cancercysta som bloggosfären är i dagsläget? En bra fråga Linus! Jo, jag har funderat lite och kommit fram till lite hur jag funkar som person. Jag tror jag tycker om att stå i centrum MEN jag tycker inte om det om jag måste hoppa och skrika för att få den uppmärksamhet som det krävs för att ändå stå i centrum (Så har jag tolkat mig själv har någon annan gjort det annorlunda så NOCAREEVER!). Jag tycker ganska mycket om att tex. stå på scen och i skolan om tillfälle ges till att hålla ett muntligt anförande så gör jag ju gärna det. Dessa två sorters aktiviteter faller ju in under min tes då, om man står på scen så den publiken som är där måste dras med den som är på scen vad han eller hon gör utan att han eller hon behöver dra till sig uppmärksamheten.

Men Linus hur kopplar du det här till ickebloggandet? Jo, jag ser kopplingen i att text är en väldigt envägs uttrycksform. Det är aldrig så att någon kan få dig att inte tala till punkt i den text du publicerat utan du får dela med dig utav fullständiga tankar och idéer utan avbrott och förhoppningsvis med ett uns av "marknadsföring" så kommer någon läsa det och på något sätt ta till sig av dina tankar, åsikter eller vad fan man nu vill kalla det. Vilket gör att på ett väldigt indirekt och diskret sätt kan jag få stå i centrum för en liten stund utan att jag behöver kalla till mig den nödvändiga uppmärksamhet (Ja, jag ser hyckleriet med att för någon ska visa uppmärksamhet och läsa dina texter behöver man visa att det finns bla bla bla. Jag fattar det. Men jag tror ni också fattar vad jag menar också!) vilket är trevligt för då behöver jag inte känna mig som en smutsig attentionwhore. Utöver det så har jag på senare tid märkt att den enda kreativa utloppet jag kan få spontant är genom prosa vilket jag antar är bra att det finns något. Men det hade ju varit så mycket roligare om lyrikskrivande eller komposition föll sig som naturliga uttrycksformer för mig. Jag önskar verkligen att det vore så. Men nu sitter jag här fast med min prosa så den får väl duga för nu, så får jag försöka klinka på pianot, gitarren och ableton så gott det går. (Många tänker nog tanken "Men varför gör du inte bara det du vill då?" till vilket jag rekommenderar en text utav Yersinias sångare Mattis http://www.yersinia.se/mattis/punkdrommar-vad-vi-onskar-vi-ville som behandlar just detta jag pratar om. Denna text vred verkligen om mitt inre och gav mig en viss kreativitetsångest men alltid intressant med insikter) Sen vet jag inte riktigt om alla håller med om mitt ickebloggande är kreativt men om jag får se det som det kan jag väl få det. Jag vet inte varför just ord och närmare bestämt prosa faller sig som det mest naturliga för mig och det är väl antagligen något som man aldrig kommer få svar på heller. Men jag tror det är något med att man kan uttrycka sig så exakt med hjälp av prosa till skillnad från de andra uttrycksformer jag nämnt som ofta snarare blir approximationer av känslor, vilket absolut inte behöver vara något negativt utan egentligen öppnar upp dörrar för tolkning. Men eftersom jag är teknist och naturvetenskapsskadad(kanske är till att tänka högt om mig själv då jag inte ens gått ut gymnasiet och tror att jag vet allt men så ser jag det JUST FUCKING DEAL WITH IT) så då faller det sig ganska naturligt att få uttrycka sig så exakt som man ändå kan göra med prosa och att som jag nämnde tidigare att det är ingen som kan säga emot för texten är ju där och det är det är det ingen som kan göra något åt(Inte ens om de ville. Grundlagar för yttrande och tryckfrihet, BIIITCHESS!).