Det kan man ju tycka att det låter väldigt konstigt att man känner sig konflikträdd inför att ventilera lite och få utlopp för det man känner i stunden. Men det är ju så att normen i dagsläget för utlopp för ens känslor är i många fall via olika sociala medier vilkets syfte är att andra människor faktiskt ska läsa det man facebookar,twittrar,skypear,postar på icke anonyma messageboard etc. och jag hamnar ständigt i det dilemmat att jag börja komposera ett inlägg utav någon form som jag sedan kasserar för att jag är rädd för att behöva stå för vad jag tycker och känner då de tex. knappt 400 vännerna jag har på facebook får möjligheten att läsa mina i stunden innersta tankar (Med risk för överdrift och hyckleri då jag skriver ett blogginlägg, men jag hoppas att ni förstår min generella idé/poäng jag försöker få fram).

Detta får mig ju att låta som världens vekaste människa som då inte skulle borde kunna ha några åsikter över huvudtaget. Och ja så skulle det ju kunna vara. Men så är ju inte riktigt fallet då jag inte egentligen är konflikträdd i verkliga livet. Men på något sätt att ha en direkt koppling med vad man gör i sitt eget hem och med dagens mobiltelefoner överallt ska ha en direkt koppling med alla andra i ens närhet är något som jag har lite svårt för. Det känns som om det har gått inflation i riktiga relationer. Det är viktigare att posta de roliga sakerna man är med om på twitter, facebook än vad det kan vara att berätta för någon i verkligheten. Det är ju på något sätt som om man ska rättfärdiga sin egen existens med andras vetskap om vad du gör och att man ska höja sig själv ett steg socialt.

Sen är nog jag en av de få som tänker i dessa banor men jag försöker ju bara bryta mitt semidestruktiva beteende med att aldrig få utlopp för mina tankar. Som i veckan har jag på riktigt legat och bankat mig själv i skallen när jag har försökt somna för det har funnits så jävla (ursäkta ordvalet) mycket tankar som har flugit omkring inne i skallen på mig om allt möjligt men det blir ju ofta att jag hamnar i onda cirkulära tankegångar kring klassiska existensiella frågor "Vad är meningen med livet?" "Varför är jag här?" vilket är fruktansvärt destruktivt egentligen då man aldrig någonsin kommer att finna ett definitivt svar på sådana frågor och även då jag vid flera tillfällen nått insikten att det inte finns någon mening och därav ska man göra det man vill och tycker är roligt för på ett väldigt obuddistiskt buddistiskt sätt minimera det själsliga lidandet. Men ändå stå kvarstår dessa frågor.

Men sen när man ser lite utanför sin personliga existens och ser mer globalt så blir det lätt att man hamnar i en slags metaångest där man får ångest över den ångest man har då man vet att man har det så fruktansvärt bra ställt i jämförelse med majoriteten av jordens befolkning. Jag har mat och tak över huvudet, fri tillgång till utbildning, bra förhållanden hemma och är fysiskt frisk. Vilket gör det ännu mer destruktivt för bara för att man får metaångest så betyder inte det att den ångest som allting grundade sig inte kvarstår. Men sen har jag inte kommit så långt i mitt funderande över om det är okej att ha ångest i alla eller om man måste ta sig i kragen och uppskatta det man har i sin omgivning. Men sen kan man ju argumentera lite som snook gör att "Smärtan är den samma även för hypokondriker" vilket inte jag är den som avgör om det är okej eller inte men.

Nu tror jag att jag har ordbajsat tillräckligt det kommer som det känns just när jag skriver detta inte hjälpt som ventilation utan har snarare satt igång maskineriet men NO CARE EVER.