Äsch, jag kan inte med att leka att denna sketna webplats som agerar "dagbok" åt mig och "halvårsbok" åt Laggan är en person. Eller någon som bryr som om att jag skriver saker.

Ialf, några anledningar till att jag varit borta: Bloggparadoxen(har man mycket roligt och intressant att göra hinner man inte blogga om roliga och intressanta saker) och anledning två, som med anledning av bloggparadoxen gör bloggen överflödig, twitter.

Det är nämligen på twitter mina åsikter, tankar och funderingar tar sin tillflykt när inget händer här. 140 tecken har du till förfogande. Och där ska du försöka få med en inledning, tanke och förhoppningsvis ett humoristiskt avslut. Det äger.

För ska man vara lite självkritisk, eller ja något sånt ialf... så oftast innehåller mina inlägg max 140 tecken av verklig innebörd. Resten handlar ju mest om utfyllnad.

Så om ni tycker att denna blogg suger men ändå fortsatt tror på att jag är en såpass intressant/idiotisk/irriterande/roande person att ni vill ta del av mitt bidrag till cybervärlden så följ mig här.

Inte så att jag tänker lägga ned bloggen, nej inte alls! Men jag har kommit in i en fas där jag gör så mycket annat roligt att jag känner att jag inte har tid eller motivation till att göra tråkiga inlägg om min dag.

Lite synd är det dock att jag inte tog mig i kragen när jag hade alla underbara intryck från till exempel våra konserter färskt i minnet. Då hade jag förmodligen fått med många fler noterbara och intressanta detaljer. Men ialf, de ägde. Jag älskar att stå på scenen och fåna mig. Älskar utmaningen som det innebär. Det eger.

Men nu till sammanfattandet av min dag, som sig bör. Idag vaknade jag upp i en säng på Ängsgatan. Jag åt en uppvärmd pizzaslice till frukost och tittade på dåliga sitcoms till lunch. Sedan åkte jag hem, åt lunch. Lagade på ren impuls en till paj(den tredje smulpajen på väldigt kort tid, hänt där?) och läste lite samhäll(ja, på riktigt). Sedan har jag kollat på en jävla massa top gear.

Och nu, nu ska jag förklara vad som är så fruktansvärt bra med just det programmet. Vad som skiljer det från alla andra.

Jo, det är så att förutom alla fantastiska bilar, vackra vyer och häftiga explosioner så finns det en liten story. Tre programledare som var och en spelar sin egen lilla roll. När du ser hela serier så lär du dig snabbt uppskatta alla de små saker som endast är ditskrivna i deras manus för att roa dig. Som när de under alla tävlingar avsiktligt kör in i varandra, eller förstör varandras bilar om de råkar till exempel ha en fungerande AC, eller när de påar Stig, eller när de åker som tre visa män genom öknen för att hedra jesus. Och massa annat.

I min hjärna skulle den korta recensionen bli mycket mer övertygande. Men det får duga. Och hela detta inlägget skulle svämma över av korta precisa punchlines. Men det får duga.

Nu ska jag sova. Alternativt kolla ett Top Gear avsnitt till. Jag älskar er. Alla ni 2 som faktiskt läser detta.

¨