Att leva i storstaden har sin charm. Nära till allt, bra kommunikationer, mycket på gång och alla har möjlighet att få vara sig själva.

 

OSV.

 

Som väntat så försvann min pepp på att blogga cirka 7 minuter efter det tidigare inlägget publicerades. Det blev så svårt att skriva det här svåra andra comeback-inlägget. Vad ska jag ta för riktning? Ska jag skriva om marsvin? Lite fitness? Lite cykel? Lite reflektioner från en bemanningsanställd trädgårdsskötare i november?

 

Började ju ovan med någon sorts reflektion över hur det är att bo i "schtan". Det är faktiskt mycket bra. Tycker det är väldigt skönt att få leva på ett ställe där man faktiskt träffar på folk från hela världen, med möjliga olika religioner och politiska åsikter. När man är från ett ställe där alla känner alla är det rätt schysst att knappt känna en käft.

 

Men. Bara för att jag flyttat till stan är jag inte beredd att baktala allt som har med småstadsliv att göra. Nästan tvärtom. På samma sätt som det kan vara jobbigt att känna alla, är det även fantastiskt att få vara en del i ett sådant litet kretslopp som ändå Falköping är. Man har alltid gemensamma bekanta. Bor nära varandra, sett samma saker. Att vara lika är bra. Att vara olika är bra. Bra va?

 

Och för den intresserade har jag idag blåst löv i 8 timmar och mycket motvilligt tagit mig till gymmet. Väl där körde jag lite ryck och frontböj i brist på bättre fantasi. Ganska seg. Men hyfsat stark. Dock inte som jag var för ett år sedan. Tyvärr. Men jag är iallafall bättre på att blåsa löv än jag var för ett år sedan. Det ni!