För inte ens en månad sedan så kretsade mitt liv kring studentfester, förberedelser, häng med polarna och sista rycket i skolan. Behöver väll knappt tillägga att det varit den bästa tiden i mitt liv. Och det kanske fortfarande är den tiden.
Idag skulle jag varit ledig, eller rättare sagt igår ser jag nu, men jag jobbade övertid bara för att tjäna ihop pengar. Vilket är väldigt bra. Imorgon ska jag också jobba övertid vilket är väldigt bra. Denna veckan har jag spenderat större delen antingen inne i ett lager eller i min säng. Det är det man hinner med. Mitt sociala liv har avstannat helt, eller ialf trappats ned väsentligt.
Idag(läs igår) så fyllde Samuel år så jag och Laggan tog med honom ner till puben för att fira lite och sällskapa oss. Allt eftersom vi satt där trillade det in folk och det var som vanligt i lilla Falköping många välkända ansikten. En hel del ansikten som man under tre års tid nästan sett dagligen och bytt några ord med. Det känns speciellt på något sätt att träffa folk igen efter studenten. Ialf så var det väldigt trevligt och jag vet inget bättre än att sitta och prata och träffa massa olika folk, typ ett klassiskt cafeteria-häng. Folk kommer och går och man byter några skämtsamma ord. Men hur blir det med sådant nu?
Tänker tillbaka på de där veckorna innan studenten. Så mycket som hände, så mycket man gjorde och kanske ännu mer vad man kunnat göra mer.
Jag har väll tagit ett betydligt större steg än jg kanske tror i livet nu, eller kommer ta om inget annat. Men det är så mycket jag kommer sakna. Så många människor jag kommer sakna framförallt.
Regnet öser ner, det är svalt och skönt ute. Det är den 30:nde juni och jag börjar jobba om 5,5 h. Vet inte om jag fick fram något av det vemod jag känner just nu. Eller så är jag bara lite trött och ensam.
Hej. Nu är det fan dags. Börjar med ett helt litet oambitiöst inlägg.
Jag är lite ledsen över att jag inte bloggat kontinuerligt under den senaste tiden. Vilket är en ganska lång tid. Ledsen för att det är så himla mycket som hänt och som gjorts som jag så gärna velat läsa om i efterhand men som nu redan fallit i glömska. Sådana där triviala smådetaljer som så gärna fastnar i mina inlägg. Men men, man ska inte gråta över obloggade bloggar. Jag har ju haft det något underbart fantastiskt, student och allt där till. FAN VA GÖTT.
Men nu har mitt liv börjat. Mitt liv som anställd på färdiglagret på TA Hydronics i Annelund. Anställd var väl att ta i, sommarvikarie ialf. Så nu spenderar jag större delen av mina dagar i en lagerlokal mitt ute i ingenstans(Annelund är ju faktiskt inte stort alls). Kör truck och packar pallar så ögonen och knäna blööör. Men det blir nog bra till sist.
Idag har jag gått upp, ätit lunch och jobbat. Imorgon ska jag gå upp, äta lunch och jobba. På lördag ska jag gå upp, äta lunch och sen jobba.
Alltid en början. Antingen ett sista dödsryck eller en ny födelse. Den som lever får se. Puss
Nu är det sommar. Det betyder för mig jobb. Jobb betyder att man lyssnar på en ansenlig mängd radio. Radio betyder att man lyssnar på P3 mest hela tiden. Att lyssna på P3 får mig provocerad väldigt ofta.
Idag på "P3 gillar" så diskuterades funktionshinder. Vilket ledde vidare till att en av programledarna ifrågasatte ett uttryck som de flesta hört någon gång relaterat till någons graviditet "Jag bryr mig inte om vilket kön det blir på barnet, så länge det är friskt". Hon kände sig nästintill provocerad av denna sortens uttalande. Detta får mig arg. Jag förstår grundtanken i hennes resonemang att man borde oavsett vad det blir för kön,färg eller form på barnet försöka göra dess tillvaro så bra som möjligt, visst, men att nästintill romantisera funktionshinder och kalla folk som önskar sig friska barn för dåliga människor bara för att de helst vill ha friska, hela barn. DET är något jag inte förstår mig på, ursäkta mitt ordval men hur fan tänker man då? Klart att man vill ha friska barn och det är väl inget konstigt med det och att om man får ett nedsatt barn så hanterar man den situationen då och gör bästa möjliga av det. En neutralitet i frågan känns mest sund i mina ögon. Jag vet ju inte vad jag egentligen snackar om, men uppenbarligen visste hon inte det heller så det går jämnt ut. Jag vill även poängtera att jag ser inga problem med funktionshindrades rättigheter i utbildningssystem, arbetsplatser osv. Det är en nästan självklarhet att VI,staten(vilket är ett annat intressant ämne att behandla), ska göra deras tillvaro så bra som någonsin går. Så ni, hypotetiska läsare, inte tror att jag sparkar på någon som ligger ner bara för att jag är emot denna romantisering.
Sen mer generellt så upplever jag när man lyssnar mycket på P3 så är det en väldigt stark minoritetsromantisering kring HBT-frågor, etnicitet, individens sexualitet(kalla mig konservativ, homofob, rasist, partypooper vad du vill för denna åsikt, BMI(Om vad du hypotetiska läsare tycker dvs(alltså inte ämnet som jag behandlar där jag uppenbarligen har en åsikt och bryr mig lite åtminstone))) självklart förstår jag poängen med att man behöver tala om saker. MEN det drivs ofta in i absurdum upplever jag. Att man är konstig om man inte öppet vill tala om sin sexualitet eller om man ifrågasätter vissa kulturella system som tvivelaktiga. Jag lever antagligen i en drömvärld där jag tror att problemet finns bara så länge debatten finns.
Inget kanoninlägg men va fan jag fick sagt det jag ville, även fast min logik antagligen inte håller. Möt mig.
